Engelbrektsloppet – en studie i nedbrytning

I söndags steg jag upp glad i hågen vid halv sex, satt mig i bilen och körde till Norberg. 60 härliga längdskidskilometer stod på schemat och jag var laddad till minus tusen.

Tyvärr har den här vintern kantats av ett gäng sjukdomar. Blev iallafall skapligt frisk sisådär 2 dagar innan loppet. Hade en treveckors förkylning som berikades med magsjuka sista veckan. Men med säsongens totala 3.5 skidmil i kroppen, vad skulle egentligen kunna gå fel?

Hela upplevelsen var utan tvekan något av det värsta jag varit med om. Första milen gick bara fint och än höll jag humöret uppe. Efter två mil började jag bli redigt sliten men tänkte att det är bara trötthet. Det går att kämpa sig igenom. Vid 2.5 mil, alltså inte ens halvvägs, hade jag fått kramp i båda låren och vänstervaden. Här började jag verkligen misströsta.

Efter lite mer än 30km kom det en riktigt saftig backe och när jag släpat mig uppför den och försökte staka iväg så rasade jag ihop i en hög, benen bar inte längre. Jag letade rätt på mina händer och pallrade mig upp igen.

Efter 100 meter stiftade jag bekantskap med snön igen. Hade det varit en kontroll inom synhåll hade jag brutit loppet utan att tveka. Tror jag. Eftersom det var några kilometer kvar till nästa kontroll skulle inte situationen förbättras något avsevärt av att ligga kvar så med en Kraftansträngning (med ett helt enormt K) reste jag på mig och försökte ta mig framåt. Som tur var kom det lite nerförslut här så den allra värsta utmattningen gick över. Nästa kontroll var vid 38km och jag pratade med en tjej där angående vilken hastighet man behövde ha för att få en sluttid. 1h 40 minuter hade jag på mig på nästa mil för att hinna innan repet drogs vid 48km.

Jag är rätt stolt över att jag beslöt mig för att åka vidare där.

Krampen i lår och vader hade jag fortfarande kvar. Nu började även höger armbåge göra rätt ont när jag satt i staven. Jag använde tjejen jag pratade med vid kontrollen som “hare” och lyckades släpa mig fram till 48km-kontrollen. Väl där hade jag runt 1h 50min på mig på sista 12 kilometrarna. Höger armbåge gjorde jävligt ont vid det här laget och även vänster armbåge hade börjat värka. Krampen släppte iallafall ÄNTLIGEN taget. Jag hade nu haft mer eller mindre konstant kramp i mer än två timmar.

Att kalla mig ett vrak vid det här laget skulle vara att försköna sanningen. Men 12 kilometer på 1.50 är verkligen inte ett mördande tempo så på något sätt lyckades jag släpa mig hela vägen i mål. De sista fyra kilometrerna var det asbra glid på så de gick förhållandevis enkelt.

I mål kom jag och klassikern var avklarad.

Träningsvärken den här veckan har varit… eh… märkbar. Värst är dock armbågarna. Nu är det torsdag och jag kan fortfarande knappt stödja mig på högerarmen. Vänster armbåge är nästan bra nu iallafall så det är väl bara att vänta.

Men men, det var värt det ändå!

 

P.S. Råttan är död också. Ihjälklämd. Det kändes bra.