Tillökning

Det har hänt saker sedan jag skrev något sist. Vi har fått tillökning i familjen! Den första tillökningen kom i början av maj i form av en splitter ny dator och en 24”-skärm. Datorn var mycket efterlängtad och jag har tillbringat lite kvalitetstid med den i form av Portal 2, Call of Duty – Black Ops, Homefront, Dead Space 2 och Mafia 2. Det var längesen jag hade en dator som klarade av att maxa grafikinställningarna på spel så det var riktigt kul att jag hann spela lite innan…  tillökning nummer två kom!

Tillökning numro två har ett namn också – Isabelle. Hon är av den mer sovande varianten av bebis. Åtminstone känns det så eftersom Pontus var av den icke-sovande varianten. Hon hade både en vikt och en längd när hon föddes. Hår hade hon också. Kanske inte en kalufs i klass med den Pontus behagade födas med, men ganska mycket ändå. Lite röda toner i håret faktiskt, det ska bli spännande att se hur det här utvecklas.

Jag har tagit föräldraledigt nu och i kombination med semester så börjar jag inte arbeta förrns första september igen. Det kan nog behövas med två barn under två år att ta hand om.

I övrigt har det egentligen inte hänt så mycket förutom massa jobb med huset. Altan byggd, ruttna bjälkar fixade, ny panel på förrådet bland annat.

Bra jobbat oss. Jag tycker fortfarande att det är astråkigt att fixa med huset och det kommer nog aldrig förändras, men jag börjar åtminstone kunna mer och mer. Skönt att slippa fråga om hjälp precis hela tiden.

P.S. Don’t drive with drink.

Engelbrektsloppet – en studie i nedbrytning

I söndags steg jag upp glad i hågen vid halv sex, satt mig i bilen och körde till Norberg. 60 härliga längdskidskilometer stod på schemat och jag var laddad till minus tusen.

Tyvärr har den här vintern kantats av ett gäng sjukdomar. Blev iallafall skapligt frisk sisådär 2 dagar innan loppet. Hade en treveckors förkylning som berikades med magsjuka sista veckan. Men med säsongens totala 3.5 skidmil i kroppen, vad skulle egentligen kunna gå fel?

Hela upplevelsen var utan tvekan något av det värsta jag varit med om. Första milen gick bara fint och än höll jag humöret uppe. Efter två mil började jag bli redigt sliten men tänkte att det är bara trötthet. Det går att kämpa sig igenom. Vid 2.5 mil, alltså inte ens halvvägs, hade jag fått kramp i båda låren och vänstervaden. Här började jag verkligen misströsta.

Efter lite mer än 30km kom det en riktigt saftig backe och när jag släpat mig uppför den och försökte staka iväg så rasade jag ihop i en hög, benen bar inte längre. Jag letade rätt på mina händer och pallrade mig upp igen.

Efter 100 meter stiftade jag bekantskap med snön igen. Hade det varit en kontroll inom synhåll hade jag brutit loppet utan att tveka. Tror jag. Eftersom det var några kilometer kvar till nästa kontroll skulle inte situationen förbättras något avsevärt av att ligga kvar så med en Kraftansträngning (med ett helt enormt K) reste jag på mig och försökte ta mig framåt. Som tur var kom det lite nerförslut här så den allra värsta utmattningen gick över. Nästa kontroll var vid 38km och jag pratade med en tjej där angående vilken hastighet man behövde ha för att få en sluttid. 1h 40 minuter hade jag på mig på nästa mil för att hinna innan repet drogs vid 48km.

Jag är rätt stolt över att jag beslöt mig för att åka vidare där.

Krampen i lår och vader hade jag fortfarande kvar. Nu började även höger armbåge göra rätt ont när jag satt i staven. Jag använde tjejen jag pratade med vid kontrollen som “hare” och lyckades släpa mig fram till 48km-kontrollen. Väl där hade jag runt 1h 50min på mig på sista 12 kilometrarna. Höger armbåge gjorde jävligt ont vid det här laget och även vänster armbåge hade börjat värka. Krampen släppte iallafall ÄNTLIGEN taget. Jag hade nu haft mer eller mindre konstant kramp i mer än två timmar.

Att kalla mig ett vrak vid det här laget skulle vara att försköna sanningen. Men 12 kilometer på 1.50 är verkligen inte ett mördande tempo så på något sätt lyckades jag släpa mig hela vägen i mål. De sista fyra kilometrerna var det asbra glid på så de gick förhållandevis enkelt.

I mål kom jag och klassikern var avklarad.

Träningsvärken den här veckan har varit… eh… märkbar. Värst är dock armbågarna. Nu är det torsdag och jag kan fortfarande knappt stödja mig på högerarmen. Vänster armbåge är nästan bra nu iallafall så det är väl bara att vänta.

Men men, det var värt det ändå!

 

P.S. Råttan är död också. Ihjälklämd. Det kändes bra.

Eldprov

Pontus inskolning på dagis är i full gång. Tre heldagars inskolning är det som gäller. Idag var det min tur att vara med. Vi gick dit på morgonen. På eftermiddagen kom vi hem. Det var tolv barn där, åldrar 1.5 –> 3.

Nu klarar jag vad som helst.

The sky’s the limit.

Hjälp?

Pontus fick en spis i julklapp som ni kanske vet. Jag kom in i hans rum igår kväll och möts av följande syn:

Det får nog dröja innan Pontus får vara hundvakt.

I övrigt sprack en tand för mig i förrgår.

Jag satt i godan ro och käkade rostat bröd då det sprack väldigt obehagligt. Tanden näst längst in i vänstra överkäken sprack längs mitten snett upp till tandroten. Se min vackra illustration. Den röda linjen symboliserar då sprickan (nähä?). Hur som helt fick det bli akuttandläkare igår så nu är jag en tredjedels tand fattigare. Har en viss aversion mot fast föda för tillfället så det får bli soppa och gröt ett tag. Troligtvis blir jag av med resten av tanden också om några veckor. Tanden i fråga är en tand som jag fick rotfylla för några år sedan och de blir visst frakturbenägna då, så det var uppenbarligen inte så konstigt enligt fröken tandläkare.

Förresten så är det lite svårt att vänja sig med att man träffar personer i 25-årsåldern på “seriösa” positioner i stil med läkare. Annars har jag inga som helst åldersnojor men just när man träffar någon för att diskutera sjukdomar så känns det lite skumt när de är några år yngre än en själv. Börjar vänja mig iallafall.

I övrigt så är det lördag och här en färsk bild (10 minuter gammal):

Må väl

Juletider

Ja då har det varit jul igen. Personligen har jag tyvärr rätt svårt för att uppnå någon slags julefridsstämning men det är inget nytt för i år. Lite för mycket att göra och allt annat som är involverat för min del. Men självklart har perioden ändå erbjudit en del mysiga och trevliga stunder =).

Pontus fick massor av fina julklappar. Favoriten är nog en spis och tillhörande köksattiraljer. Favoriträtten hittills avbildas nedan.

Jag tror jag vet vad det är han lagar. Håll i er…

Pasta CARbonara!

*harkel*

Var även iväg och införskaffade en läcker orange overall inför dagisstarten som inträffar den 10:e januari. Spännande tider!

På julafton var lilleman uppklädd i snofsiga kläder. Tjusigt va?

Johnny (vår husråtta) lever och frodas. Men vi får nog ihjäl fanstyget snart. Hoppas jag.

Kallt och rått

På sistone har jävligheterna hopat sig. Som ett plus i kanten har även vår lilla familj fått utökning av en nattlig besökare vid namn Johnny. Han är av arten Råttjävel och härstämmar säkerligen från ett långt led av Råttjävlar.

Vi har haft Anticimex här som pytsat ut en kloss gift och sen har vi agnat ett gäng råttfällor.

För att vara råtta så är Johnny relativt klok för han skyr gift som pesten (can’t really blame him) och fällor är ingen match de heller. Eller också är jag så sjukt inkompetent på att agna. En kombination gör iallafall att än så länge så leder Johnny matchen.

Eftersom vi köpt soptunna med lock och alltid slänger sopor i soprummet innan läggdags så har Johnny blivit tvungen att lämna sina trygga jaktmarker. Inatt hade han varit uppe på fruktfatet och kalasat, vilket i all ärlighet kändes lite sådär.

Men.

Idag har vi inlett Den Stora Motoffensiven.

Jag som aldrig någonsin bygger något för att det är roligt har för en gångs skull njutit av lite praktiskt arbete vid bygget av en mordisk dödsmaskin *ont skratt*.

En drickaburk (agnad med jordnötssmör) på ett snöre som roterar vid beröring skall göra så att Johnny ramlar rakt ner i saltsyran… eller vatten kanske det var… och förhoppningsvis inte komma upp igen. Kanterna på hinken är insmetade med läderbalsam för att göra dem riktigt hala och oklätterbara.

Men Johnny har hittills visat oväntade talanger så det här blir spännande. Fortsättning följer.

På gång

Nu är det verkligen på gång. Med gåendet alltså. Pontus gående då, inte mitt. Jag går förstås en del jag med på dagarna men det är kanske inte lika imponerande.

Jag och Pontus åt mannagrynsgröt häromdagen också. Försökte iallafall. Lillen fick tyvärr syn på en körsbärstomat och sen var det kört.

Nåja, han fick sitta där och leka med sina tomater medans jag åt klart. Vi var ändå relativt nöjda med arrangemanget.

Se bara!

För övrigt har jag första gången (iallafall som jag är medveten om) gillat något som en Idol-artist åstadkommit. Tove Styrkes skiva är riktigt bra, får jag erkänna. Även om det tar emot. Spotify-länk för den intresserade.

I övrigt har det mesta varit skit på sistone. Men snart vänder det. Så det så.